Dear Dandelion

Jag kan riktigt se det framför mig: P.O sitter på jobbet nu och kollar sin mail för att han väntar på ett "förlåtmail" från mig. Jag tror jag måste skicka ett. Jag måste få tillbaka honom. Han var ju så snäll och uppmuntrande, han ville mig väl och han stöttade mig. Han trodde på mig.

Jag vet inte hur jag ska formulera mitt förlåtmail. Tänk om han har spärrat min mailadress? Tänk om han är så förbannad på mig?

P.Os stöd betydde allt för mig. Varför sumpade jag det? Jag har varit med om att folk har lämnat mig och slutat bry sig förut men den här gången tar jag det hårdare än tidigare. Jag trodde verkligen att han skulle stanna kvar. Men så sumpade jag det. Jag var elak och nu hatar han mig väl.
Det är som om jag lever i en ond cirkel. Jag hade en massa planer. P.Os stöd fick mig att våga göra upp planer men jag kommer aldrig att genomföra dom nu. Jag har gett upp. Jag vet att jag inte kommer bli något och det är en grym insikt att ha. Jag börjar gråta titt som tätt och jag vill bara skrika "Varför!?".
P.Os stöd var värt mer än vad jag trodde. Han var den enda som trodde på mig.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och ta tillbaka allt dumt jag gjort.

Jag brukade aldrig tro att jag kunde bli något. I flera år levde jag utan att tänka på hur min framtid skulle bli. Jag vågade inte tänka på den och i samband med att jag blev sjukskriven slutade jag tro att jag kunde bli något.
Sedan kom han, P.O, som trodde på mig. Jag började tro att jag verkligen kunde bli något. Att jag hade en chans här i världen. Igår blev han arg på mig och sa sitt "hej då". Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Det känns som om jag inte orkar kämpa längre. Mina planer som jag vågat göra upp efter P.Os uppmuntringar har jag slopat nu, dom kommer inte att fungera utan hans stöd.

Det stödet han gav mig var värt så mycket för mig. Det var otroligt värdefullt, och nu är det som om all luft går ur mig. Jag kommer aldrig att våga genomföra mina planer utan P.Os stöd.